Historien om "Billys Bombay Burger".
Mannen på det gamla passfotot är min farfarsfar Haji Munchi Ghulam Haider Hussein Butt. (1868 - 1942) ("Haji" betyder att han gjorde en pilgrimsresa till Mecca och "Munchi" betyder att han var utbildad, d.v.s. att han kunde läsa och skriva). Han fick tre söner den äldsta av vilka var min farfar Mohommed Hussein Butt (1892 - 1930). År 1898 vid 30 års åldern gav min gammelfarfar sig ute på en resa långt ifrån hans hem i Lahore, Punjab. Först med tåg till hamnstaden Karachi och sedan över den indiska oceanen till Östafrika, närmare sagt hamnen Mombasa i Kenya. Han beskrev resan för min pappa när pappa var en ung pojke: De var cirka ett dussin män i en dow (arabisk segelbåt). De fick hålla sig nära kusten under hela resan. De seglade först längst persiska viken, förbi arabiska halvön och över Röda havet och sedan nedåt längst Somalias kust till Kenya. De fick tvätta sig och laga mat på båtens däck. Resan var farlig. Många som reste iväg ifrån Indien kom aldrig fram på grund av stormar som förliste deras småbåtar. Farfarsfar var tapper. Han skulle till Afrika till varje pris trots att han inte kände en enda människa där och hade ingenstans att ta vägen när han ankom. Med sig i bagaget hade han kryddor - Indiska kryddor. Jeera, Haldi, Chilli, Udurak, Saffran,Dhaniya och flera till. Det fanns en del Indier som hade åkt till Östafrika för att bygga järnvägen mellan Mombasa och Victorias insjö under regi av britterna. Farfarsfar hade träffat någon som berättade att det fanns en marknad där för försäljning av indiska kryddor. Resan tog ett par manader.
I Kenya fann min gammelfarfar sig själv och det dröjde inte länge innan han reste tillbaka till Indien, samlade frun och barnen och de gav sig i väg , dock denna gång i en något större båt.Efter en 500 km resa ifrån Mombasa slog de sig ned i Nairobi. Året var 1902. Tjugofyra år senare föddes min far och 43 år senare föddes jag. När jag föddes hade min familj bott i Östafrika i nästan ett halvt sekel. Indiska kryddor behövdes inte importeras längre. De fanns i Afrika.
1948 gav min pappa sig ute på en resa som kanske inte var lika farlig som hans farfars resa 50 år tidigare, men den krävde på sätt och vis samma mod. Han blev den första i min släkt att åkte till Storbritannien som fortfarande låg i ruiner sedan Andra Världskriget. Året därpå åkte min far till Dublin på en weekend resa, och precis som sin farfar blev förtjust i Kenya blev pappa kär i Irland och slog sig ned i Dublin där han ett decennium senare grundade vad som under 1960 talet blev en av Europas förnämsta Indiska Restauranger.
Och jag då? Jag föddes i Nairobi 47 år efter att min farfarsfar hade gjort den där vansinniga resan ifrån Indien. Vid 6 års ålder flyttade jag till Irland och växte upp i en internatskola där man gjorde mig till irländare, och kristen. Jag var den första i min stora släkt som övergav Islam och den indisk kulturen. Men på sätt och vis, trots att jag alltid framställde mig själv som irländare (jag talar engelska med irländsk brytning m.m.) måste jag ha alltid vetat att jag är indier, särskilt när jag lagade mat som ung man. Det räckte aldrig med salt och peppar... jag ville alltid ha mera kryddor i min mat!
1967 , nästan exakt 69 år efter min farfars resa ifrån Indien, och drygt 42 år sedan, åkte jag till Sverige och träffade en svensk kvinna. Ett år senare talade jag svenska flytande - ja - jag kunde t.o.m. säga "sju" korrekt! Det var sommaren 1968 då jag tog fram spiskummin och korriander och blandade dem i hamburgare köttfärsen som svenska vänner höll på grilla. Det var då att Billys Bombay Burger föddes och jag blev svensk.
Tack farfarsfar för att du gjorde den där hemska resan ifrån Indien... annars hade jag troligen stått i någon gatuhörn och lagat käk till förbipasserande någonstans i Pakistan, Indien eller Bangla Desh istället för att sitta här bakom min dator och skriva en matblogg på svenska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar