Jag var blott 21 år gammal och på en bilresa ensam i Afrika. Jag hade precis lämnat staden Mbeya i Södra Tanzania och var väg mot den zambianska gränsen. Jag skulle till Kapiri Mposhi som ligger i norra Zambia. Just då höll man på bygga den numera ökända motorvägen "The Tanzam Highway" som var ett gemensamt projekt mellan Tanzania och Zambia. Vägen var under konstruktion och det var svårt att köra på vissa sträcker av den. Bilen jag körde var en skräphög med dåliga bromsar. Plötsligt sprang en tupp rakt framför mig. Jag hann inte stanna och när jag stannade och gick ur bilen möttes jag av en döende tupp som flaxade med vingarna. Jag tog en sten och dödade den för att den skulle slippa lida. Plötsligt stod det ett gäng afrikaner som omringade mig och den döda tuppen. De började skrika på mig på Swahili. (Jag är född i Kenya och talar därför Swahili som är Östafrikas officiella språk.)
Upprördheten var enorm och efter en stund började jag förstå att jag hade retat upp en hel by av folk! En man som visade sig vara ägaren till den påkörde tuppen skrek "Du har dödat min tupp!" "Du måste straffas!". När jag hörde ordet "straffas" började jag ana oro och mina farhågor blev bekräftad när några långa starka män kom fram till min bil och tog ut nycklarna. Två andra tog tag på mina armar, dock inte på något våldsamt sätt och bad mig följa med dem. Medan vi gick igenom gräset tittade jag tillbaka och såg att ett gäng som höll på att flytta min bil ifrån vägen. Jag blev rädd, men samtidigt förstod jag att de kommer att begära pengar för den döda tuppen, så jag började redan tala med dem i vars sällskap jag gick, att jag var beredd på att betala en slant för tuppen bara de lät mig gå. "Du ska inför byrätten!" sade den ena på ett mycket lugn och sansat sätt."Byrådet ska besluta ditt straff" tillade han. Då blev jag förbannad. Det har var ju landet Tanzania, som var en civiliserat självständig republik med en demokratisk folkvald President Julius Nyerere. Här fanns ett fungerande rättsväsende - det visste jag därför att min onkel som bodde i staden Arusha (nära Mt Kilimanjaro) var advokat (blev senare domare i landets Högsta Domstol). De här killarna var inte Poliser. De hade väl inte befogenhet att ta mig ifrån min bil, ta nycklarna och dra mig inför någon jävla byrätt med en massa gamla gubbar som skulle straffa mig för att ha kört på deras förbannade tupphelvetet. Jag var riktigt arg!
Väl framme vid byn samlades byrådet som bestod av 7 st. äldre mycket välklädda herrar (ungefär som i bilden ovan) Jag fick sitta framför dem. Jag blev tillsagt att jag måste tilltala gubbarna med titeln "Mzee" som på Swahili betyder "Äldre man med visdom - eller i det här sammanhanget 'Herr ordförande'. Den ena började: "Wewe nasema Kiswahili Bwana Mohindi?" (kan du tala Swahili Herr Indiern?) frågade han mig på ett artigt sätt. "Ndio Mzee - mimi najua Swahili" (Ja Herr Ordförande . Jag talar Swahili) svarade jag lika artigt tillbaka. Då frågade de mig varför jag hade kört på tuppen och jag förklarade att tuppen hade sprungit ut framför min bil och jag kunde omöjligen stanna därför att mina bromsar var inte de bästa o.s.v. Efter en överläggning som ägde rum rakt framför mitt ansikte då de alla kacklade med varandra i deras lokalspråk blev det återigen tyst och ordföranden avkunnade "domen" som var att jag skulle betala 150 tanzaniska shillings i böter till mannen som ägde den döda tuppen. På den tiden var 150 tanzaniska shillings ungefär motsvarande 200 svenska kronor. Vi kan jämföra detta med en vanlig svensk arbetares månadslön som just då låg i storleksordning 800 - 900 kronor per månad. För jag som var fattig student var 150 tanzaniska shillings en förmögenhet och jag tvärvägrade betala och sade till rådets gubbar att jag vill att de tillkallar en riktigt polisman vilket de lovade göra.
Polismannen dök upp framåt kvällen och talade om för mig att jag kunde välja mellan att tuppens ägare polisanmäler mig för att ha dödat hans tupp eller också kunde jag göra upp med honom såsom byrådet ville. Han påpekade att om jag valde alternativ ett att jag kunde räka med att behöva lämna mitt pass och bilnycklar i polisens förvar och att jag inte skulle få lämna området tills dess att polisens förundersökning blev bedömd av en åklagare eller eventuell domare in i den närmaste staden Tunduma. Och denna "förundersökning" skulle inte kunna påbörjas förrän om en vecka, så jag kunde räkna med att tvingas stanna kvar där i ca 2 veckor. Ni kan tänka er hur jag viftade armarna i luften och blev skitarg, men det hjälpte inte. Jag fick fundera medan polismannen drack thé med gubbarna i rådet. Under tiden hände en märklig sak. Jag frågade Polismannen om jag kunde gå till min bil för att hämta en ren skjörta. Det hade regnat och min skjorta var blöt. Inte nog med att jag fick göra det utan jag fick t.o.m. låna polismannens cykel för att cykla bort till bilen som hade inte låsts!
Mannen som ägde tuppen var i 60 års ålder och hade hårda ögon och en grå halvskägg på sin hake. Han var fruktansvärt upprörd. Han skrek i "rätten". Han ville ha en ny tupp och det var uppenbart att han ville utnyttja situationen och tjäna en slant på köpet. Jag gav mig och betalade de 150 shillings. Då kom en tonårs pojke med en vit tupp som han sålde till mannen vars tupp jag hade dödat. Priset fick jag aldrig reda på, men jag minns tuppen som var kritvit. Den döda tuppen hade varit svart och mörkbrun. Vad jag minns kanske mest om denna äventyr var att min bil stod där hela tiden under flera timmar olåsd med mat, kläder , kamera och andra värdesaker i, men ingenting hade rörts, och allting fanns kvar när jag gav mig i väg. Men innan jag gav mig i väg kom jag på en sak. Om jag hade betalat tuppen och den hade ersatts med en ny tupp då borde den döda tuppen tillhöra mig nu, så jag låste bilen och gick tillbaka till rådet och begärde ordet. Först ville jag veta hur de kunde komma fram till beloppet 150 shillings. Mannen som ägde tuppen hade räknat ut ungefär hur många småkycklingar man skulle kunna få ur alla hönserna på hans lilla gård under den där tuppens livstid. Han hade begärt 400 shillings, men rådet tyckte det var för mycket. De hade sänkt beloppet och dömt mig till att betala 200 shillings. Jag bad att få veta hur mycket mannen hade betalat för den nye tuppen, men det hade han, enligt rådet inte skyldighet att avslöja för mig. Däremot förstod de mig när jag gjorde gällande att den döde tuppen bör tillhöra mig nu eftersom jag betalat för den. På order av rådet stoppades den döde tuppen i en plastpåse och överlämnades till mig. Jag stoppade den i bagageluckan och körde i väg mot Zambia.
Nu vet jag att ni undrar varför jag tog den döde tuppen?
Svaret är ganska enkelt för den som kände till afrikanska förhållandena under 60 talet. Där fanns inga vägkrogar och när man var ute och reste såsom jag gjorde fick man ta med sig egen mat mycket av vilken bestod av konserverade matvaror samt ris eller potatis. När man då kom fram till småbyar fanns alltid "kockar" som erbjöd sig att fixa mat. De hade egna kastrullar , salt och några basic varor. Man gav dem exempelvis en kyckling och ett par timmar senare hade de tagit bort fjädrarna, och rensat den och lagat en gryta av den. Jag hade saknat kött under min resa så jag såg min chans till åtminstone en eller ett par ordentliga måltider bestående av tuppen som jag hade kört på! När min påkörde tupp höll på att lagas kunde jag inte låta bli titta på medan gatukoken höll på röra grytan. Plötsligt kom jag på att jag hade indisk kryddor i bilen. Jag stoppade indisk curry, korriander och chillipulver in i grytan. Såsen var kanon, men köttet var segt och smaken var inte alls som vanlig kyckling. Det där var min allra först försök att krydda en gryta! Min tanke då var "f-n kunde jag åtminstone bannemej ha kört på en saftig kyckling istället för den där sega tuppjäveln?" På vägen in i Zambia funderade jag över vad jag hade lärt mig den dagen. Först hade jag lärt mig att se till att bromsen fungerar och att undvika krocka med djur och den andra var att aldrig någonsin ge mig in på att laga en curry av tupp!
Jag tänker ofta på den där förbaskade tuppen när jag ibland jag ser en brunsvart tupp på en vägkant. En gång på 80 talet såg jag en på en ödslig väg uppe i Jämtland. Jag tryckte hårt på bromsen. "Varför saktar du ned?" frågade min dåvarande hustru som satt i passagerare sätet. Jag flinade bara och när den jämtländske tuppen var på säker plats tryckte jag på gasen, körde i väg och svarade "hakuna matata!" (swahili uttryck som betyder "Oroa dig inte")
KOMMER SNART:
RECEPTET TILL GRILLADE SEEKH KEBAB (INDISKA KÖTTFÄRSRULLADER)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar